I arbetet med mina klienter blir jag ofta uppmärksam på hur svårt det är att be om hjälp. Och hur svårt det är att vara vuxen och be om hjälp. Det är som om det endast är ett barn som kan lära konsten att be om hjälp. Som om själva vuxenheten inom oss gör det så problematiskt.
Den vuxna delen av dig är aktiverad i ditt jobb, när du tar hand om dina barn, sköter dina studier eller tillsammans med dina vänner. Du utför ett arbete som du i mångt och mycket klarar av rätt bra, du är kanske inte helt tillfreds, men du klarar det. Men så inträffar något, du drabbas av en personlig kris, den kan vara större, den kan vara mindre. Du sätts under press.
Kanske har du varit under press tidigare, men på något sätt lyckats ta tag i dig själv, i din vuxendel och lyckats resa dig igen. Men denna gång tycks det vara värre, hur du än gör kan du inte komma tillbaka till dig själv. Något mycket sårbart tycks nästan invadera dig. Dessa utsatta känslor kommer från en mer infantil sida av dig, som har djupa rötter till det barn du en gång var. Låt oss kalla det barndelen inom dig.
Hör du dig själv säga: “jag måste försöka bli bättre till att …”, “Om jag bara kunde ta mig samman …”, så är det sannolikt vuxendelen inom dig du vädjar till och barndelen i dig som du försöker undvika. Som liten trodde du att om detta okontrollerbara fick lov att finnas till så är det så övermäktigt att det nästan är omöjligt att överleva. Och möjligen hade du rätt. Det fanns kanske ingen där för dig som kunde hjälpa om det allra svåraste inom dig fick flöda fritt. Din strategi var att ta hand om dig själv när ingen annan fanns där för dig.
Jag tror att det handlar om att lära sig att be om hjälp men inte vara rädd för att tappa bort vuxendelen inom sig. Kanske du nu måste våga offra något av denna vuxendel för att kunna lära dig att komma i kontakt med de mer sårbara delarna av dig själv. Detta är ett svårt ögonblick. Problemet är att det finns en glipa här som kastar dig ut i ångest och hopplöshet. Här känns allting meningslöst och utsatt.
Men den vuxna delen inom dig ska inte bara överges. Nej, jag tänker att både din vuxendel och barndel ska vara närvarande, båda behöver omsorg om varandra, ömsesidigt omhänderta varandra. Får det inre barnet lov att träda fram mer så kommer, paradoxalt nog kan det tyckas, den vuxna delen att stärkas, få ett större spelutrymme och livet upplevas som mera kreativt. Det gäller att lära sig känna ömhet inför det arbete som gjordes den gången av det lilla barnet. Det som gjordes den gången kunde inte göras annorlunda. Det var det enda som fanns. Den vuxna delen inom dig måste lära sig att förstå detta. Det är det som kallas att barnet ska bli far till mannen.
Men för att detta ska kunna bli möjligt, behöver du lära dig den svåra konsten att be om hjälp. Det är just här kontakten med en annan person är så viktig, men samtidigt så svår, för du har ju tidigare, just i en sådan gest av tillit till den andre, i ditt försök att be om hjälp, blivit sviken. Och inte bara en gång utan många gånger förr. Hur ska du våga igen? Som jag ser det är det detta psykoterapi handlar om.